Sunkiga studenthem odlar god journalistik

Tidigare i veckan lämnade DN.se-journalisten Jennie Stiernstedt medieskrapan i Sthlm för att delta i en workshop här i Bryssel om Lissabonfördraget. Under vintern har hon levererat prima bevakning av Pirate Bay-rättegången, hon har dessutom arbetat på Aftonbladet.se. Jennie Stiernstedt är skarp, påläst och ambitiös och vi passar på att äta lunch tillsammans i parlamentets kantin.
Vi kommer båda från arbetsplatser med gott om mustascher och smygrökning på chefredaktörens rum, inhöljt i ett tystnadens "no womans allowed" (i alla fall om de inte ställer upp på lite hö-hö), även om just den skylten sedan länge samlar damm i bokhyllan.

Journalistbranschen suger. Att få ett fast jobb är stentufft och har man som jag, Jennie Stiernstedt och många andra bestämt sig för att bli journalist för att om inte rädda världen, så åtminstone förbättra den, stöter man på problem.

Efter flera år i branschen har jag lärt mig att kombinera ett hehe-ryggdunk med "Du, chefen, ska vi inte köra på den där feminist-intervjun-ändå? Höhö. Hehe. Dunk-dunk!"

Att balansera en trevlig uber- käckhet (kanske kan jag snart få fast?) med exempelvis en feministisk approach (som ligger mig varmt om hjärtat) är inte enkelt. Att vara idérik, morgonpigg, på alerten, omtyckt och hyfsat kravlös när det gäller lön, företagstelefon och laptop är vad som ger ett jobb när det börjar närma sig en chans till inlasning. INLASNING. Porten till himmelriket för en journalist. Trygghet. Fast jobb. Kanske lån på banken. Ett liten lägenhet...
Inte ett ihärdigt ifrågasättande efter könsneutrala artiklar, jämlika morgonmöten där lika många män som kvinnor talar eller en tidning med lika många kvinnor intervjuade som män.

Den journalistiska branschen dränerar sig sedan länge på kritiska, hungriga och ambitiösa människor eftersom jakten på ett kneg ödelägger möjligheten att förändra.

Det är svårt att vara en krånglig jävel när jakten på ett kneg, en fast inkomst tar kål på möjligheten att vara en skarp sten i skon.

Bloggare som det skånska stjärnskottet Isabelle Ståhl, som började sin skrivkarriär på en klistermärksförsedd laptop i ett sunkigt studenthem långt ifrån kaffemaskiner och kontorslandskap, levererar i mycket högre utsträckning ifrågasättande och fritt tänkande än journalister bakbundna av LAS-avtal och osäkra arbetsförhållanden. Att tänka fritt kostar. Att skriva fritt kostar ännu mer.