Därför vill vi inte se en våldtäktsman

”Bränn slynorna på bål”, ”tryck upp en påle i fittan”. ”Vilka jävla horor, de ska fan dö”. Orden tar ungefär en 15 sekunder att knappra in för den som är van att skriva på ett tangentbord. Det är de flesta tonåringar.

För ett år sedan våldtogs en 14-årig flicka av en äldre elev på en skoltoalett. En tid senare våldtar samma pojke ytterligare en flicka på deras gemensamma skolavslutningsfest. Reportaget om de båda tjejerna och våldtäktsmannen görs av Uppdrag Granskning och visades onsdagen den 24 mars.

Efter den första våldtäkten startas en kampanj för att stötta våldtäktsmannen. Föräldrar, vänner och grannar till killen sluter upp. Han är omtyckt. En support-blogg dras igång och en Facebook-grupp som skapas i syfte att ge den dömda våldtäktsmannen upprättelse får tusentals anhängare. De digitala forumen blir en frizon för alla de, som är upprörande många, vill uttrycka sitt hat och sin avsky mot den första flickan som pojken våldför sig på. Man tror inte på henne. Hon ville det själv. Hon är en hora.

Programmet upprör. Dagen efter uppmanar flera av mina vänner via Facebook, bloggar och twitter, andra att se inslaget och många kommenterar programmet med ett ”fy fan” och bespottar offrens elaka vänner, samhället som inte ställt upp och så vidare. Det finns flera faktorer i programmet som ger upphov till sådana känslor.

-Häxjakten mot en av de våldtagna flickorna som bedrivs av i princip samtliga delar av den lilla byn, vuxna som unga.

- Det allmänna stödet från vänner, syskon, bekanta, bekantas bekanta, föräldrar och släkt att hjälpa pojken förneka våldtäkterna- trots att han dömts och erkänt.

- Samhället svek som yttrar sig i form av en tafatt skolledning som ”inte vill ta ställning ” för en 14-årig elev som utsatts för en våldtäkt i skolans egna lokaler.

Men det är inte främst de elaka tungorna, den häxjaktliknande uppslutningen mot de våldtagna tjejerna eller samhällets svek som skrämmer mig mest. Det är något annat – nämligen den allmänna och utbredda oviljan att ta in en brutal sanning.

Problemet iscensätts främst vid reporterns intervju med byns präst som välkomnat våldtäktsmannen till hans och den våldtagna tjejens gemensamma skolavslutning. Detta trots att förövaren är belagd med besöksförbud och därmed inte får vistas nära flickan. Reportaget visar ett klipp från en sekvens filmad av våldtäktsmannens mamma när hennes son delar ut vita rosor i kyrkan till vänner som uttryckt sitt stöd. Pojken kramar om flickor i vita klänningar och får applåder. Applåder. Prästen säger att han inte tänkt riktigt på hur tjejen kände och hänvisar till att kyrkan ju är "en allmän plats”.

En av de flickor som suttit vid sin dator och hamrat in elaka kommentarer och viskat fitta när den våldtagna flickan passerat i skolkorridorerna vet om att hon gjort fel men säger att ”hon ju var så arg”. På tjejen som våldtagits. Varför? Alla andra var ju det.

"Det är så jobbigt att tänka att han har gjort det, det kanske är sant”, förklarar hon.

En lögn blir väldigt enkelt en sanning. Speciellt när en sanning är för hemsk, brutal och omkullkastar vår verklighet. Vi är många som konsekvent försöker vända oss bort från en hemsk och ogreppbar verklighet för att skapa en egen, vackrare och mer angenäm vardag.

Uppdrag Gransknings reportage skildrar inte bara en riktigt vidrig sanning i bemärkelsen att två våldtagna flickor kickas ut från det samhälle de bott och levt i för att ge plats åt en hyllad våldtäktsman. Det visar och förklarar också hur det alltid är enklare att ställa sig i kulisserna och applådera när alla andra klappar händerna – oavsett om man tycker att det man ser är rätt eller fel.