Stieg Larsson var ingen sexig snubbe

Den svenska succéförfattaren Stieg Larsson gjorde sig tidigt känd för att vara en antifascistisk vänsterskribent med feministiska värderingar. Han ägnade stora delar av sin journalistiska karriär till att kasta ljus över det svenska samhällets extremnationalistiska skuggfigurer, inte minst i sitt arbete på tidningen Searchlight och som chefredaktör (och grundare) för tidskriften Expo där hans reportage belyste rasistiska grupperingar och främlingsfientlighet.

Stieg Larsson var inte en person som enbart drevs av lusten att skriva - samtliga intervjuer, reportage och böcker är författade av en skribent med en ambition att ta sig an frågor som, enligt hans åsikt, inte hörde hemma i en modern demokrati.

Men precis lika lite som Stieg Larsson var en lättjefull ordmaskin var han en underhållningsskribent, och det är just därför är det förvånande att se hur få av Milleniumtriologins kärnfrågor som ventilerats i svensk och europeisk media. Diskussionen om de frågor som verken belyser har helt hamnat i skymundan - nämligen det utbredda våldet mot kvinnor och det globala fenomenet trafficking.

I stället för att ta chansen att diskutera varför en våldtäkt fortfarande anses vara ett kulturellt problem och inte en kriminell handling, beskriver den europeiska journalistkåren i enad kör och med glättiga ordalag både böckerna och filmerna som sexiga, snygga välproducerade och häftiga - ord som annars rimmar ganska illa med hur texter av vänsterpolitiska samhällsdebattörer brukar beskrivas.

Det är ingen slump att Stieg Larsson, som under närmare 30 år bevakade högerextrema rörelser, väljer att belysa den skandinaviska kvinnosynen.

Var fjärde kvinna i Europa utsätts någon gång i sitt liv av våld av en man. Motsvarande siffra i världen är en av tre.

Stieg Larsson var lyckligtvis inte en av de många spänningsförfattare som slumpvis tog sig an ett skräckämne utan att bry sig om dess innebörd. Att man som biobesökare eller läsare inte lyckas förstå berättelsens budskap är förvånande. Att svenska journalister inte lyckas ta ett vidare grepp än att beskriva det tuffa tempot och Noomi Rapaces vältränade kropp är det här milleniets lågvattenmärke. Vi kan banne mig bättre än så.