Därför vill vi inte se en våldtäktsman

”Bränn slynorna på bål”, ”tryck upp en påle i fittan”. ”Vilka jävla horor, de ska fan dö”. Orden tar ungefär en 15 sekunder att knappra in för den som är van att skriva på ett tangentbord. Det är de flesta tonåringar.

För ett år sedan våldtogs en 14-årig flicka av en äldre elev på en skoltoalett. En tid senare våldtar samma pojke ytterligare en flicka på deras gemensamma skolavslutningsfest. Reportaget om de båda tjejerna och våldtäktsmannen görs av Uppdrag Granskning och visades onsdagen den 24 mars.

Efter den första våldtäkten startas en kampanj för att stötta våldtäktsmannen. Föräldrar, vänner och grannar till killen sluter upp. Han är omtyckt. En support-blogg dras igång och en Facebook-grupp som skapas i syfte att ge den dömda våldtäktsmannen upprättelse får tusentals anhängare. De digitala forumen blir en frizon för alla de, som är upprörande många, vill uttrycka sitt hat och sin avsky mot den första flickan som pojken våldför sig på. Man tror inte på henne. Hon ville det själv. Hon är en hora.

Programmet upprör. Dagen efter uppmanar flera av mina vänner via Facebook, bloggar och twitter, andra att se inslaget och många kommenterar programmet med ett ”fy fan” och bespottar offrens elaka vänner, samhället som inte ställt upp och så vidare. Det finns flera faktorer i programmet som ger upphov till sådana känslor.

-Häxjakten mot en av de våldtagna flickorna som bedrivs av i princip samtliga delar av den lilla byn, vuxna som unga.

- Det allmänna stödet från vänner, syskon, bekanta, bekantas bekanta, föräldrar och släkt att hjälpa pojken förneka våldtäkterna- trots att han dömts och erkänt.

- Samhället svek som yttrar sig i form av en tafatt skolledning som ”inte vill ta ställning ” för en 14-årig elev som utsatts för en våldtäkt i skolans egna lokaler.

Men det är inte främst de elaka tungorna, den häxjaktliknande uppslutningen mot de våldtagna tjejerna eller samhällets svek som skrämmer mig mest. Det är något annat – nämligen den allmänna och utbredda oviljan att ta in en brutal sanning.

Problemet iscensätts främst vid reporterns intervju med byns präst som välkomnat våldtäktsmannen till hans och den våldtagna tjejens gemensamma skolavslutning. Detta trots att förövaren är belagd med besöksförbud och därmed inte får vistas nära flickan. Reportaget visar ett klipp från en sekvens filmad av våldtäktsmannens mamma när hennes son delar ut vita rosor i kyrkan till vänner som uttryckt sitt stöd. Pojken kramar om flickor i vita klänningar och får applåder. Applåder. Prästen säger att han inte tänkt riktigt på hur tjejen kände och hänvisar till att kyrkan ju är "en allmän plats”.

En av de flickor som suttit vid sin dator och hamrat in elaka kommentarer och viskat fitta när den våldtagna flickan passerat i skolkorridorerna vet om att hon gjort fel men säger att ”hon ju var så arg”. På tjejen som våldtagits. Varför? Alla andra var ju det.

"Det är så jobbigt att tänka att han har gjort det, det kanske är sant”, förklarar hon.

En lögn blir väldigt enkelt en sanning. Speciellt när en sanning är för hemsk, brutal och omkullkastar vår verklighet. Vi är många som konsekvent försöker vända oss bort från en hemsk och ogreppbar verklighet för att skapa en egen, vackrare och mer angenäm vardag.

Uppdrag Gransknings reportage skildrar inte bara en riktigt vidrig sanning i bemärkelsen att två våldtagna flickor kickas ut från det samhälle de bott och levt i för att ge plats åt en hyllad våldtäktsman. Det visar och förklarar också hur det alltid är enklare att ställa sig i kulisserna och applådera när alla andra klappar händerna – oavsett om man tycker att det man ser är rätt eller fel.

Stieg Larsson var ingen sexig snubbe

Den svenska succéförfattaren Stieg Larsson gjorde sig tidigt känd för att vara en antifascistisk vänsterskribent med feministiska värderingar. Han ägnade stora delar av sin journalistiska karriär till att kasta ljus över det svenska samhällets extremnationalistiska skuggfigurer, inte minst i sitt arbete på tidningen Searchlight och som chefredaktör (och grundare) för tidskriften Expo där hans reportage belyste rasistiska grupperingar och främlingsfientlighet.

Stieg Larsson var inte en person som enbart drevs av lusten att skriva - samtliga intervjuer, reportage och böcker är författade av en skribent med en ambition att ta sig an frågor som, enligt hans åsikt, inte hörde hemma i en modern demokrati.

Men precis lika lite som Stieg Larsson var en lättjefull ordmaskin var han en underhållningsskribent, och det är just därför är det förvånande att se hur få av Milleniumtriologins kärnfrågor som ventilerats i svensk och europeisk media. Diskussionen om de frågor som verken belyser har helt hamnat i skymundan - nämligen det utbredda våldet mot kvinnor och det globala fenomenet trafficking.

I stället för att ta chansen att diskutera varför en våldtäkt fortfarande anses vara ett kulturellt problem och inte en kriminell handling, beskriver den europeiska journalistkåren i enad kör och med glättiga ordalag både böckerna och filmerna som sexiga, snygga välproducerade och häftiga - ord som annars rimmar ganska illa med hur texter av vänsterpolitiska samhällsdebattörer brukar beskrivas.

Det är ingen slump att Stieg Larsson, som under närmare 30 år bevakade högerextrema rörelser, väljer att belysa den skandinaviska kvinnosynen.

Var fjärde kvinna i Europa utsätts någon gång i sitt liv av våld av en man. Motsvarande siffra i världen är en av tre.

Stieg Larsson var lyckligtvis inte en av de många spänningsförfattare som slumpvis tog sig an ett skräckämne utan att bry sig om dess innebörd. Att man som biobesökare eller läsare inte lyckas förstå berättelsens budskap är förvånande. Att svenska journalister inte lyckas ta ett vidare grepp än att beskriva det tuffa tempot och Noomi Rapaces vältränade kropp är det här milleniets lågvattenmärke. Vi kan banne mig bättre än så.

Kvinnor i konflikt stannar i Brysselbubbla

Konferensen "Women, peace and security" äger rum samma dag som SVT uppmärksammar att FN-soldater i Goma i Kongo-Kinshasa har sexuella relationer med kvinnor och flickor i lokalbefolkningen – trots att det är förbjudet. Kopplingen till konferensens agenda kunde inte vara tydligare, ändå saknas en kritisk diskussion med utgångspunkt i liknande övergrepp. Mötet sker i samstämmighet med det sedvanliga utbytet om att kvinnor i krigshärdar bör prioriteras och allt för länge hamnat i skymundan.

Arrangörerna har lyckats samla en gedigen panel, alla med en rejäl portion erfarenhet från internationellt arbete och global konflikthantering. Margot Wallström har förmågan att kombinera smittsam entusiasm med saklighet och tyngd, något som också Madeleine Albright uppmärksammar när hon inleder sitt tal. Ingen är väl förvånad över FN nu vill norpa Wallström när hennes uppdrag som kommissionär alldeles snart är till ända.

Men även om Albright, Rasmussen och Wallström är både vältaliga och slår nävarna i bordet är det Linda Johansson från det svenska försvaret, som står för det mest intressanta inslaget. Genom att berätta om sitt uppdrag i Afghanistan tydliggör hon problematiken med för få kvinnor i fredsbevarande styrkor vilket innebär en ytterst begränsad kontakt med den kvinnliga delen av befolkningen. Plötsligt lyfter konferensen en bra bit utanför Bryssel-bubblan och vidare ut till verkligheten.

Värt att notera är att trycket på konferensen varit rejält. När jag pratade med arrangörerna på tisdagen hade över 700 personer försökt att anmäla sig, tyvärr hade den bokade salen endast cirka 400 platser vilket innebär att man gått miste om ett hundratal intresserade. Synd. Problemet hade kunnat avhjälpas om arrangörerna publicerat en direktlänk på hemsidan till konferensen omgående. Den dyker dock inte upp förrän vid 18-snåret, drygt fyra timmar efter att deltagarna lämnat podiet.

Diskussionen om samarbetet mellan NATO och EU fortsatte senare på kvällen när Madeleine Albright besökte utskottet för mänskliga rättigheter i Europaparlamentet för att delge parlamentarikerna om hur det går med arbetet att förnya NATO:s strategiska koncept. Ledamöternas frågor rörde främst EU och NATOS oförmåga att samarbete samt hur det militära arbetet och det humanitära arbetet ska fördelas i framtiden. Som det ser ut i dag är båda organisationerna och nafsar på varandras områden.

Rasistiska upplopp i Italien knuffas undan av Haiti-katastrof

Det går inte att motivera varför de rasistiska upploppen i den lilla italienska staden Rosarno förra veckan skulle stå högre upp på parlamentets prio-lista än den pågående katastrofen i Haiti. Men beslutet att helt radera angreppen på afrikanska immigranter från agendan vid den kommande sessionen i Strasbourg sticker illa i ögonen.

Jordbävningen i Haiti vände världen upp och ned. Tiotusentals döda, än fler skadade i ett land där två av tre lever på mindre än 2 dollar om dagen och där den humanitära back-upen är lika med noll.

Att jordbävningen har en naturlig plats på januari-sessionens agenda är självklart. Vad som är mindre självklart är att sammandrabbningarna i Rosarno, där över 70 personer skadades (två migranter sköts i benen med jaktgevär och fem blev avsiktligt påkörda av bilar med ortsbor vid ratten) och som landets inrikesminister Roberto Maroni, som tillhör det främlingsfientliga partiet Lega Nord, förklarar vara ett resultat av "alltför stor tolerans mot smyginvandring", inte längre ska ventileras i plenum. Punkten är struken och ersatt av katastrofen i Haiti.

Som min kollega uttryckte det: har europaparlamentarikerna verkligen inte en enda timme över för att se till att de mänskliga rättigheterna efterlevs även i Europa?

Parlamentet förhör ny kommission

Margot Wallström är i full färd med att packa sina väskor och bege sig hemåt. Åren som EU-kommissionär med ansvar för kommunikation är till ända och det har det blivit dags att lämna över till nästa svenska kandidat, Cecilia Malmström. Sverige är ett av få länder som nominerat tre kvinnor på raken (innan Wallström utsågs den före detta journalisten Anita Gradin till svensk kommissionär, 1995-1999). Av de 27 nominerade kommissionärerna inför kommande period är 9 kvinnor.

För att Cecilia Malmström och resten av gänget ska kunna installera sig i sina arbetsrum i Bryssel och i Strasbourg krävs först ett godkännande från politikerna i parlamentet, om de underkänns eller godkänns bestäms först efter tre timmar långa "förhör" med var och en av kandidaterna.

Utfrågningarna sköts av parlamentets utskott och äger rum från måndagen den 11 januari till kommande veckas session i Strasbourg, alltså till den 19 januari. Tillsammans med den före detta diplomaten Ioana, som nu arbetar på pressavdelningen med ansvar för DEVE-utskottet, ska jag följa utfrågningen av Andris Piebalgs.

Piebalgs har tidigare varit kommissionär med ansvar för energifrågor och är nu utsedd till kommissionär med ansvar för utveckling, därför sköts också utfrågningen av politikerna i DEVE-utskottet som alltså arbetar med frågor som rör utveckling i EU.

Piebalgs svarar på parlamentets frågor på måndagseftermiddagen, på tisdagsmorgonen är det den belgiska politikern De Guchts tur att grillas av mepparna (members of the European Parliament) från INTA-utskottet (internationell handel). Om De Gucht godkänns kommer han att arbeta som kommissionär med ansvar för handel. Han är sedan juli 2009 kommissionär med ansvar för biståndsfrågor.

På den korta filmsnutten träffar jag och James våra handledare för att diskutera upplägget för de kommande åtta dagarna.

Reinfeldts la grande finale: COP15 - utan storslam

Fredrik Reinfeldt har haft all anledning att dra på smilbanden under det svenska ordförandeskapets fem första månader.

• Lissabonfördraget igenom? Check.
• Telekompaketet? Check.
• Ny permanent ordförande för Europeiska rådet? Check.
• Rekrytering av den höga representanten för utrikes och säkerhetsfrågor? Jajamensam. Check där också.

Men än är det inte dags att pusta ut. Tvärtom återstår den tuffaste utmaningen - ett nytt klimatavtal som ska ersätta det nuvarande Kyotoprotokollet (från 1997) i samband med FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn, COP15.

• Check? Tveksamt.
  

När Reinfeldt radade upp det svenska ordförandeskapets prioriteringar i somras var klimatförändringarna en av två huvudsakliga prioriteringar (bredvid finanskris och arbetslöshet). Att komma tomhänt tillbaka från det stundande toppmötet Köpenhamn skulle definitivt bli en humörsänkare.

Med bara några timmar kvar till mötets öppnande har Reinfeldt god medvind. På lördagen meddelande en av COP15:s nyckelpersoner, Barack Obama, att han dyker upp i slutet av mötet, den 18 november och inte i början av konferensen som han tidigare meddelat. Det innebär att han dimper ner lagom i tid för att hinna ansluta sig till de 100 topp-politiker som också tar plats de sista dagarna (något som inte var planen från början, då Obama planerade sin resa till mötets första dagar). På plats finns bland annat en annan av klimatdramats huvudspelare, Indiens premiärminister Manmohan Singh som besöker Köpenhamn den 17 december.

I Bryssels korridorer applåderar man redan det svenska ordförandeskapet och i jämförelse med det tjeckiska halvåret, som präglades av turbulens i landet vid vårens regeringskris, är det kanske inte så konstigt att Sverige håller lite stadigare i klubban.

Men den sista fjädern i hatten är inte helt enkel att få till. EU har tidigare gjort klart att man vill att klimatmötet ska mynna ut i ett bindande avtal, något som för EU:s del i så fall skulle förhandlas fram av Reinfeldt.

Att ett sådant skulle fastslås vid COP15 är knappast troligt, möjligtvis kan COP15 mynna ut i en politisk överenskommelse. Någon signatur på ett rättsligt bindande avtal från den amerikanska presidenten är inte tänkbart i nuläget, en sådan skulle kräva mandat från den amerikanska kongressen. Den sista och tuffaste utmaningen för Reinfeldt kvarstår men någon storslam i la grande finale är inte att vänta.

Europeiska medier resonerar i Mary Poppins-termer

Jag vet inte hur många journalister, bloggare och korrar som lyckades klämma in sig i plenum torsdagen den 3 december då sir Paul Mc Carthney stod på parlamentets scen men fullt var det.

Ämnet är hett - hur påverkar vår köttkonsumtion jordens klimat? Eventet är snyggt paketerat och försett med den klatschiga etiketten: 'Less meat = less heat'. Den gamle Beatles-medlemmen har ett välfyllt politiskt-korrekt-rädda-världen-vokabulär: peace, love, come together, make love - not war och så vidare. År 1966, basist i Beatles, hippieband i håret med topplistlåtar som "All you need is love" med en uppmaning till världen att kriga mindre och älska mer.

Idag, mer än 40 år senare, iklädd stilig svart kostym i Europaparlamentets talarstol med budskapet att EU:s medborgare ska sluta äta kött. Eller åtminstone börja med en meatfree-monday.

Pressuppbådet när en kändis besöker parlamentet är rejält. Men borde det inte räcka med att världens största internationella parlament diskuterar en så pass brännande fråga? Medietrycket i dag vittnar om att Europas nyhetsredaktioner och bloggare resonerar i Mary Poppins-termer "With a spoonful of sugar, let the medicine go down" . Det är fel. Bra rapportering och analys om klimatförändringar och miljöhot behöver inga rockstjärnor.

Ny på jobbet

I och med att Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december syns två nya personer i Bryssels korridorer. Ja, eller helt nya är de inte. För dig som är intresserad av utrikespolitik klingar nog namnen hyfsat bekant. Herman Van Rompuy har tidigare arbetet som Belgiens premiärminister och den brittiska baronessan Catherine Ashton, som i och med det nya fördraget blir hög representant för utrikes- och säkerhetsfrågor, även kallad EU:s utrikesminister, har tidigare vart kommissionär med ansvar för handel..

Ashton sitter nu hon på en post där hon inte bara ska navigera sig fram mellan 27 medlemsländers starka viljor utan också knixa sig fram på den den ganska guppiga vägen mellan ekonomiska intressen, politiska intressen och mänskliga rättigheter. Kina är ett lysande exempel på en inte helt lättsnitslad bana.

Så här såg det ut i plenum när jag och min kollega James antecknade vad som sades under debatten. Vi båda föredrar att jobba med en dator, av någon anledning använder de flesta helst papper och penna, inte helt säker på varför...

Sunkiga studenthem odlar god journalistik

Tidigare i veckan lämnade DN.se-journalisten Jennie Stiernstedt medieskrapan i Sthlm för att delta i en workshop här i Bryssel om Lissabonfördraget. Under vintern har hon levererat prima bevakning av Pirate Bay-rättegången, hon har dessutom arbetat på Aftonbladet.se. Jennie Stiernstedt är skarp, påläst och ambitiös och vi passar på att äta lunch tillsammans i parlamentets kantin.
Vi kommer båda från arbetsplatser med gott om mustascher och smygrökning på chefredaktörens rum, inhöljt i ett tystnadens "no womans allowed" (i alla fall om de inte ställer upp på lite hö-hö), även om just den skylten sedan länge samlar damm i bokhyllan.

Journalistbranschen suger. Att få ett fast jobb är stentufft och har man som jag, Jennie Stiernstedt och många andra bestämt sig för att bli journalist för att om inte rädda världen, så åtminstone förbättra den, stöter man på problem.

Efter flera år i branschen har jag lärt mig att kombinera ett hehe-ryggdunk med "Du, chefen, ska vi inte köra på den där feminist-intervjun-ändå? Höhö. Hehe. Dunk-dunk!"

Att balansera en trevlig uber- käckhet (kanske kan jag snart få fast?) med exempelvis en feministisk approach (som ligger mig varmt om hjärtat) är inte enkelt. Att vara idérik, morgonpigg, på alerten, omtyckt och hyfsat kravlös när det gäller lön, företagstelefon och laptop är vad som ger ett jobb när det börjar närma sig en chans till inlasning. INLASNING. Porten till himmelriket för en journalist. Trygghet. Fast jobb. Kanske lån på banken. Ett liten lägenhet...
Inte ett ihärdigt ifrågasättande efter könsneutrala artiklar, jämlika morgonmöten där lika många män som kvinnor talar eller en tidning med lika många kvinnor intervjuade som män.

Den journalistiska branschen dränerar sig sedan länge på kritiska, hungriga och ambitiösa människor eftersom jakten på ett kneg ödelägger möjligheten att förändra.

Det är svårt att vara en krånglig jävel när jakten på ett kneg, en fast inkomst tar kål på möjligheten att vara en skarp sten i skon.

Bloggare som det skånska stjärnskottet Isabelle Ståhl, som började sin skrivkarriär på en klistermärksförsedd laptop i ett sunkigt studenthem långt ifrån kaffemaskiner och kontorslandskap, levererar i mycket högre utsträckning ifrågasättande och fritt tänkande än journalister bakbundna av LAS-avtal och osäkra arbetsförhållanden. Att tänka fritt kostar. Att skriva fritt kostar ännu mer.

Dagens citat

"I was interested in human rights long before Angelina Jolie started adopting babies"

Hört i parlamentets café Mickey Mouse, plan 3, alldeles bredvid plenumsalen här i Bryssel.

"I am to important for you"

Min modiga rumskamrat Basma är på jakt efter ett jobb. Det går så där. Hon är 22 år, har redan en master i political science från prestige-universitetet LSE, har bott i Syrien, Libanon, Saudi, England och USA pratar en sisådär fyra språk (varav arabiska). Hon har dessutom hunnit med att praktiserat på FN:s huvudkvarter i New York.

Basma kom just från kontoret (hon, jag och Sarah delar lägenhet) där hon avslutat ett mastodontarbete med de något kryddstarka ingredienserna: kommissionen v/s parlamentet, Israel v/s Palestina, mur v/s staket och så vidare. Basma är inte bara läskigt begåvad och skärpt, hon har dessutom lagt sig an med en prima framåt-approach som gör att hon tar varje chans att kliva ett steg uppåt på karriärstegen. I samband med ett informellt delegationsmöte råkade hon i dag stöta ihop med en riktig FN-höjdare.

-No names, let us just say he was a very senior UN-guy, säger Basma.

När mötet är avslutat kliver hon resolut fram för att presentera sig.

-Hi, I am Basma, I am trainee at EP.

Hot-shoten i för trång kostym (det finns dem med först stora också) börjar skratta.

-Well, sorry. I do not hand out jobs, säger kostym-höjdaren och tar på sig den ganska återkommande minen: "I am way to important for you so please do not waste my time".

-I just made a fool of my self, summerar Basma mötet.

Men, precis som alla andra framåt-hej-här-är-jag-och-jag-ska-banne-mig-vidare-kollegor sitter hon just nu (vad är klockan 22.39?) och plitar på ett spetsigt mail till den snobbiga herren. Skam dem som ger sig.